Fattigdomen ska bort

Om fler ska få makt över sina liv så måste vi bekämpa fattigdomen, skriver jag tillsammans med partisekreterare Sofia Arkelsten i Aftonbladet idag. Det handlar om vår moderata ambition att minska barnfattigdomen.

Artikeln har legat hos Aftonbladet sedan mitten av februari, så det var ju roligt att den kom in. Och den känns ju högaktuell efter Håkan Juholts inhopp i helgen. Fast hans beskrivning av barnfattigdomen som närmast explosionsartad den senaste tiden är såklart inte sann. Antalet barn i fattiga familjer har halverats de senaste 15 åren. Antalet steg tyvärr lite 2008, p g a finanskrisen, men var fortfarande lägre än någongång under socialdemokratisk regering.

Nåja, vår ambition från moderaterna är att minska antalet barn som lever i familjer som behöver socialbidrag för sin försörjning från dagens 140 000 till under 100 000 år 2015. Ambitiöst, men realistiskt.

Vår tämligen enkla analys till varför människor är fattiga är att de inte har tillräckliga inkomster därför att de inte har ett jobb. Därför blir jobbpolitiken helt avgörande om vi ska nå målet. Det är inte bidragspolitiken som långvarigt kan minska fattigdomen. Det är jobb som skapar rikedom.

Samtidigt vet vi att vissa barnfamiljer har en sådan stor försörjningsbörda att de hela tiden lever på marginalen. Ensamstående med många barn hör dit. Här krävs särskilda insatser. Hur kan de stödjas ytterligare?

Allt kortare köer

Vårdköerna minskar för andra året i rad, konstaterar Socialstyrelsen i en rapport i dag. Ett citat från rapporten:

”Det totala antalet väntande patienter inom den specialiserade vården har minskat under 2008–2010, både i fråga om besök och operation eller be-handling.”

Känns verkligen bra att få bekräftelse på att vår politik fungerar. Att tvingas vänta på vård i månad efter månad är ovärdigt. Undrar varför man aldrig hör vänsterpartister eller socialdemokrater prata om köer, utan bara om vinster i vården. Vilket är det verkliga problemet?

En tabell på sidan 22 visar att antalet patienter som väntat längre än 90 dagar på besök inom den specialiserade vården minskat rejält. I januari 2008, då vårdgarantin skärptes och kömiljarden infördes var det ungefär 80 000 personer som väntat längre än 90 dagar och därutöver ett uppskattat bortfall på 70 000 eftersom inrapporteringen brast vid det mättillfället. Sammanlagt alltså uppåt 150 000 långväntare.

I december 2010 hade antalet långväntare minskat till 40 000.

Vår tydliga prioritering av att korta köerna har gett resultat. Vården kostar nästan 300 miljarder kronor och den statliga extrasatsningen på 1 miljard/år för att belöna landsting som lyckas korta köerna är i det sammanhanget fickpengar. Ändå har det dramatisk betydelse, för det innebär ett helt nytt synsätt. Nu belönas ett bra resultat.

Under rubriken Socialstyrelsens iakttagelser står att ”flera landsting är tveksamma till att kommunicera vårdgarantin med allmänheten. De bedömer att denna kommunikation är kostsam och ineffektiv.” Kanske är de oroliga för att medborgarna ska utnyttja garantin om de känner till den? Allmänhetens kännedom om vårdgarantin är rätt dålig, vilket inte är så förvånande med tanke på landstingens intresse av att kommunicera den. Minst kännedom om vårdgarantin har invandrare, lågutbildade och äldre, dvs de grupper som ofta har större vårdbehov än andra. De skulle ju verkligen behöva känna till sina rättigheter! Om vi ska få en mer jämlik vård så borde alla landsting satsa på tydlig information, på lättläst svenska, på andra språk etc.

I en enkätundersökning om hur väl det egna landstinget lever upp till vårdgarantin kommer röda Västernorrland och Jämtland sist med endast 18% resp 27% som tycker att det är bra. Tittar man på de som tycker att vårdgarantin fungerar dåligt så är det hela 44% i Västernorrland och 30% i Gävleborg. Här finns en ordentlig förbättringspotential.

 

En fråga jag ofta mött under besök i vården är om kömiljarden tränger undan annan vård för att ge plats åt operationer, t ex att återbesöken blir färre. Socialstyrelsen konstaterar att det finns vissa uppgifter som tyder på det. Min kommentar blir att då måste vi ta med sådana faktorer när vi utformar reglerna för kömiljarden nästa år. Syftet är ju att få snabbare processer rakt igenom, då måste de olika delarna tas med. Ett annat sådant exempel där kömiljarden inte mäter är väntetid för undersökningar, t ex till röntgen. Det borde också tas med. 

Undanträngningsdiskussionen ska tas på allvar, men får inte tas till intäkt för att ta bort kömiljarden, vilket jag uppfattar att en del tycker. Jag är öppen för att pröva vilka indikatorer som ska finnas med. Men kömiljarden ska vara kvar, den är ett effektivt styrinstrument för att öka tillgängligheten till vården.

Socialbidragen ökar och minskar

Socialbidragen ökade rejält förra året. Det är inte så konstigt, med tanke på den internationella finanskrisen som gjorde att jobb försvann 2008 och 2009. Om man inte får ett nytt jobb så kan socialbidrag vara sista möjligheten till försörjning.

Under hela 2010 kostade detta yttersta skyddsnät 11,8 miljarder. Nästan 1 miljard i månaden. 2009 var kostnaden 11,1 miljarder. Min förhoppning är att man kan lyckas minska antalet familjer som inte klarar sin egen försörjning i år. Den fattigdom som socialbidrag är ett tecken på måste bekämpas.

En av socialpolitikens främsta uppgifter måste vara att se till att människor kan leva ett så självständigt och fritt liv som möjligt. Vi gör det genom stöd och hjälp på olika sätt, men också genom att se till att människor kan försörja sig själva och sina familjer.

Här ser det ut som om man är olika framgångsrika i olika kommuner. Idag hade vi förmånen att träffa kommunalrådet Pehr Granfalk i Solna, en kommun som lyckats bryta långvarigt socialbidragsberoende. Och det har inte skett genom att man är omänskligt restriktiv, utan genom att se till att alla som söker socialbidrag därför att de inte har jobb också får ett jobb. På det sättet lyckas de få ungefär 150 personer varje år i permanent egen försörjning. Det låter enkelt, och är det säkert. Ingen rocket science direkt.

Men det kräver ett ändrat mind-set. Människor ska inte in i den omhändertagandekultur som för ofta finns på socialförvaltningarna. Solnamodellen innebär att man snabbt rustar människor med den kompetens som krävs för att få jobb och har intensiv coachning och kontakter med företag för provjobb etc. Och då lyckas de.

Frånsett de viktiga mänskliga värdena man vinner med detta synsätt, så slipper kommunen lägga pengar på socialbidrag i onödan. Förra året var kostnaderna 29 miljoner, 14% lägre än under 2009. Grannkommunen Sundbyberg har kostnader på 58 Mkr, fast det är en kommun som nästan är hälften så stor (Solna har 68 000 invånare och Sundbyberg 39 000). Om Solnas kostnader skulle vara lika höga per invånare räknat som Sundbybergs så skulle de behöva lägga 101 miljoner på socialbidrag, dvs 72 mkr mer än vad man faktiskt gör. Det är gigantiska resurser som i stället kan läggas på skolan eller äldreomsorgen.

Exemplen Solna och Sundbyberg är rätt talande. Det är likartade kommuner med ungefär lika stor andel utrikes födda invånare och finns på exakt samma arbetsmarknad. Men det skiljer i styre. Solna är moderatlett och Sundbyberg s-styrt. Kanske kan det vara en del av förklaringen?

Röda landsting blöder

Det är konstigt, de landsting där Håkan Juholts partikompisar styr, genomför nu stora neddragningar. Moderatledda Halland och Stockholm bygger ut. I retoriken låter det som om det vore precis tvärtom.

Tidigare har vi läst om Norrbotten, Blekinge och Dalarna där socialdemokraterna skapat stora underskott. Kalix sjukhus är nedläggningshotat, liksom akuten i Kiruna och lasarettet i Ludvika. Idag är fokus på Västerbotten. Västerbotten har ett minus på 120 miljoner kronor och planerar nu drastiska åtgärder. De exemplifierar med att skjuta upp inköp av möbler och datorer, men inte räcker det till 120 miljoner??? Nej, panikåtgärder kommer så klart att försämra vården för västerbottningarna.

Varför sa inte socialdemokraterna detta före valet? Ekonomin går väsentligt mycket bättre nu än vad någon trodde i somras. Tillväxten är hög och fler jobbar, tack vare en ansvarsfull regering. Det gör att skatteintäkterna i landstingen ökar. Ändå verkar de stora underskotten förvåna de styrande rödgröna politikerna. Har de överhuvudtaget ingen koll på pengarna? Var har de för styrprinciper egentligen? Eller mörkade de medvetet för att vinna valet?

Vi verkar få allt större skillnader i vården i landet, det är inte acceptabelt. Vi moderater kan aldrig acceptera att vårdköerna blir längre eller att tillgängligheten försämras därför att socialdemokraterna missköter sig. Det leder bara till att fler tvingas köpa sig förbi köerna med privata försäkringar. Då får vi verkligen en orättvis och ojämlik vård.

Västerbottens-Kuriren, SVT, SVT igen, SR,

Genant, Jönköping!

Jönköpings kommun har nekat en familj att bli familjehem därför att de är homosexuella, rapporterar Sveriges radio.

Det stinker, om det är sant. 2011. Har vi inte kommit längre? Jag blir rätt upprörd. Skulle inte homosexuella kunna vara bra fosterföräldrar och med stort engagemang ta sig an barn och ungdomar med trasig uppväxt och ge dem en tryggt och kärleksfullt boende ?

Fosterhemmen har varit ifrågasatta den senaste tiden, bl a beroende på vanvårdsutredningen som kom för något år sedan och handlade om barn som utsatts för övergrepp när de varit i samhällets vård. Det är viktigt att kommunerna blir mer noggranna när de placerar barn i familjehem så att gångna decenniers felgrepp inte upprepas. MEN, att vara homosexuell kan aldrig vara ett godtagbart skäl att säga nej. Alla ska bedömas efter gemensamma kriterier om man är lämplig som familjehem.

Jag hoppas att Diskrimineringsombudsmannen tar sig an detta. Och hoppas att familjen som ville ta emot utsatta barn hittar en annan kommun att samarbeta med så att deras samhällsengagemang inte går till spillo.

Sveriges radio,

Juholt, S och valfriheten

Så har socialdemokraterna fått sin partiledare och han har hållit sitt installationstal. Och andra kongressdeltagare har beskrivit vilken väg de tycker att partiet borde gå.

Enligt Expressen var det många som gick till storms mot valfrihet, bl a ska någon Camilla Skog ha uttryckt att ”trygghet är viktigare än valfrihet, människor vill inte oroa sig för att göra fel när de väljer”. Hon har säkert rätt i att det finns en och annan som tycker att det är jobbigt att välja, att det är enklare att lägga sitt liv i någon annans händer och skylla på samma någon annan om det blir fel. Att välja själv innebär ju också att ta lite mer ansvar. Man kan tycka olika om det, jag tycker att det är bra med mer personligt ansvar. Både för personen i sig och för samhället i stort. Valfriheten leder till att fler personers individuella önskemål och behov kan tillgodoses, att kvaliteten upplevs som högre. Mer ansvarstagande från var och en av oss är bra för oss alla. Vill vi leva i ett samhälle med ansvarstagande eller ansvarslösa medborgare?

Camilla Skog är nog en rätt typisk socialdemokrat. När hörde man en sosse prata väl om valfrihet? Jodå, det kanske händer någon enstaka gång men då är det alltid åtföljt av ordet MEN. ”Valfrihet är viktigt, men…” och så kommer långa haranger om varför det egentligen inte alls är bra och allt elände som kommer med valfriheten. Aldrig ett ord om hur man kan se till att fler kan göra aktiva och medvetna val så att valfriheten inte blir till för en insatt elit.  

Håkan Juholt är en sådan socialdemokrat. När jag läser igenom talet hittar jag ordet valfrihet en enda gång:

”Idag får tolvåriga barn flashiga broschyrer från både kommunala och privata skolor inför valet till sexan eller sjuan. I storstäderna är utbudet stort. Men på valfrihetens altare offras de basala kunskaperna när erbjudandena snarare lyfter fram dans och idrott i stället för att läsa, räkna, skriva. ”

Jag sitter i styrelsen för en fristående kulturellt inriktad skola, Kulturama i Stockholm. Jag vet att dansen inte går ut över baskunskaperna. Tvärtom så har Kulturamas elever 18:e högsta betyg i landet. Jag tror inte att han ogillar kultur och idrott, utan försöker framställa det som att det bara blir glättigt och ytligt med friskolor, att de grundläggande kvalitetsdimensionerna försvinner. Min erfarenhet är den rakt motsatta. Elever och föräldrar väljer aktivt till friskolorna för att kunskapskraven uppfattas som tydligare där än i den kommunala skolan. I synnerhet i kommuner där socialdemokraterna styrt länge. I Oskarshamn har betygen sjunkit rejält i de kommunala skolorna de senaste 10 åren och ligger klart under riksgenomsnittet och det kan man inte skylla friskolorna för, för de finns knappt. Bara 36 elever i kommunen går i friskolor (1,4%).

Han säger också att ”vi socialdemokrater inte motsätter oss olika driftsformer i välfärden”. Bra så, men han förfasas samtidigt över att ”elever har blivit kunder på en marknad” och att menar att ”utvecklingen måste vändas”.

Juholt avslutar avsnittet om valfrihet och privata inslag i välfärden med följande: ”Vi måste verkligen fråga oss om det var dagens form av privata bolagsvälde inom vård, skola och omsorg som avsågs ens av de godmodigaste förespråkare av omfattande utförsäljningar vi sett de senaste åren”.

Bolagsvälde? 95 av 100 friskolebolag äger bara en skola och endast drygt 10% av grundskoleeleverna går i friskolor. Likadant ser det ut i vården och omsorgen. På många håll i landet finns inga privata alternativ alls.

Om avsikten med talet var att skapa tydlighet och trovärdighet så lyckades han inte. Varför kunde han inte med en enda liten mening förklara varför han tycker att valfrihet i välfärden trots allt är bra? Nu blir ju intrycket läpparnas bekännelse och inte alls ärligt menat, något innehållslöst som måste sägas. Men vad tillför valfrihet för bra i människors vardag? Nej, i beskrivningarna så är det bara vinst (nämns fem gånger, alltid som något negativt), segregation, marknaden och annat hemskt som lyfts fram.

Jag undrar om det inte är så att socialdemokraterna till nöds kan acceptera privata alternativ men att det är just valfriheten de ogillar. Valfrihet innebär ju nämligen överföring av makt, från politiker och byråkrater till enskilda människor. Vi människor får makt över resurserna, makt att välja till och makt att välja bort. Byråkraternas planeringsförutsättningar blir viktigare än den gamla kvinnans önskemål om hur hemtjänsten ska fungera. Valfrihet innebär att vi alla som konsumenter kan styra utbudet, det kan inte politiken göra i samma utsträckning längre. Här ligger kärnan i konflikten. Entreprenader, där politiker behåller makten, kan vara ok. Men valfrihetslösningar – icke!

Socialdemokraterna vill bestämma själva, över huvudet på folk. Här var Håkan Juholt tydlig.

SvD, DN. Aftonbladet1, Aftonbladet2, Expressen1, Expressen2, radion,

Fusk kan aldrig tolereras

Maria Larsson tillsatte igår en utredning som ska se över hur man kan motverka fusk med personlig assistans. Det är trist att det ska behövas, men ändå nödvändigt. Jag tycker att SvD:s ledarsida slår huvudet på spiken idag.

Det var den borgerliga regeringen i början på 90-talet som införde lagen om assistansersättning (LASS) för att förbättra levnadsvillkoren för en grupp av samhällets allra svagaste. Med det nya stödet skulle allvarligt funktionshindrade kunna leva friare och mer självständiga liv. Det var verkligen angeläget på alla sätt, varm moderat politik. Så har det också blivit.

Nu uppdagas fusk i miljardklassen med assistansen, både från företag som inte utför den assistans de får betalt för och från personer som överdriver sina hjälpbehov. Det är säkert bara en liten liten bråkdel som fuskar, men det skvätter på alla andra som sköter sig.

Trovärdigheten i systemen och tilltron till att skattebetalarnas pengar används så som de är tänkta att användas kräver att man går till botten med sådana här uppgifter om fusk. Jag tror att varenda människa i Sverige är beredda att betala skatt för att de som verkligen har det svårt ska få en drägligare tillvaro. Men då ska pengarna gå dit också och ingen annanstans. Fusket undergräver förtorende och måste faktiskt stävjas. Därför är det bra att regeringen tar tag i detta nu.

Det förtjänar ju också att påpeka att syftet på intet sätt är att dra in stöd för personer som verkligen behöver det. Den oron ska ingen behöva känna. Tvärtom, vi ska ju se till att hjälpen verkligen kommer de handikappade tillgodo och inte försvinner i fusk.

SR, DN, SVT,

Mer patient(m)akt

Snart ska patienterna få mer makt och mer rätt att välja vårdgivare. Regeringen presenterade idag direktiv till en utredning som ska se över hur man kan stärka patienternas ställning. Det handlar om att ge patienterna rätt och makt. Idag regleras det mesta som skyldigheter för landstingen att erbjuda vård, men visst är det bättre att också se det utifrån patientens horisont? Att se till att patienten får rätt. Det är en genuint moderat profilfråga.

En viktig del, men inte den enda, är att ge patienterna större rätt att välja vårdgivare i hela landet. Idag finns vårdval inom primärvården, men inte i övrigt (förutom i vissa landsting). Gårdagens besök i Jämtland visar att detta är angeläget. Patienter måste kunna välja till och välja bort vård som man har, eller inte har, förtroende för.

Valfrihet driver fram kvalitet och bättre bemötande. Och det överför makt, från det offentliga till individen. Säkert är det därför socialdemokraterna har så svårt för sådana här lösningar, de vill hellre bestämma själva. Jag tycker att det visar på en trist människosyn om man inte tilltror människor, även sjuka sådana, förmågan att själva bestämma vad som är bäst för en själv. Kanske är det viktigast just när man är sårbar och i beroendeställning. Vårdval leder också till mer stabila och långsiktiga villkor för vårdgivarna, vilket också är positivt för patienterna. Och det leder till att man övergår från pris- till kvalitetskonkurrens. Prisdumping ska bort!

Ett annat viktigt mål med den nya utredningen är att göra vården mer jämlik. Inte så att den ska vara likadan för alla, absolut inte. Men man ska få likvärdig vård oavsett var man bor, hur gammal man är, vilket kön man har, vilken utbildning man har etc. Så är det inte idag och det är inte acceptabelt. Nu ska vi ändra på det.

Och facket gör tummen upp. ”Samtliga punkter ligger i linje med vad vi arbetar för”, säger Vårdförbundets ordförande.  

SvD, DN, Aftonbladet, Dagens Medicin,

Miljoner i skadestånd för brister i Östersund

Gårdagskvällens moderatmöte i Östersund var väldigt intressant. Jag fick bl a höra att Östersund kontinuerligt bryter mot lagen när det gäller att erbjuda särskilt boende och andra insatser för äldre och funktionshindrade. 2009-12-31 var det 42 personer som inte fått den hjälp de har rätt till inom tre månader, flest var äldre som väntar på att få en plats på särskilt boende. 4 av dessa hade då väntat i mer än två år. Vid det senaste årsskiftet 2010-12-31 hade antalet väntande ökat till 50 personer.

Kommunen betalar nu mångmiljonböter (drygt 5 Mkr förra året) för att man inte klarar sitt grundläggande åtagande. Nu ligger ett skadestånd på 10 Mkr överklagat till Förvaltningsrätten. Är det hit skattepengarna ska gå?

Ärligt talat – det borde vara ganska lätt att planera för särskilt boende i en kommun som Östersund där det inte är en enorm befolkningstillväxt. Svårigheter att prognostisera födslar och därmed behovet av barnomsorg kan jag förstå, men inte äldreomsorg. Och inte år efter år efter år.

Hur försvarar sig de styrande socialdemokraterna? Hur kan de ha en sån usel planering? Och samtidigt hårknackat vägra att bjuda in privata aktörer att bidra till att lösa problemen? Varför är det bättre att lägga skattepengar på skadestånd?

Samtidigt är det bra att det finns påtryckningsmedel mot kommuner som inte sköter sig. Det ska inte löna sig att låta gamla människor dö i väntekön för ett särskilt boende.

Vårdproblem i Östersund

Jämtlands läns landsting har stora problem med sjukvården. Det är alldeles tydligt. Idag har jag besökt två enheter och tillsammans med olika tidningsartiklar så tonar bilden av dålig styrning fram.

Medicin Direkt är en privat läkarmottagning som jag besökte idag tillsammans med min jämtländska kollega Saila Quicklund och som har problem med landstinget. Med avknoppade Östersunds företagshälsovård som grund har vårdverksamheten expanderat under den fantastiska entreprenören Börje Olsson. Det finns vårdavtal på vissa operationer som landstinget inte hinner med själv, men långsiktigheten och känslan av att vara en jämbördig part finns inte. De får inga normala vårdavtal som i andra landsting och vårdcentral kan de inte starta p g a landstingets regler. Ändå väljer patienter att uppsöka Medicin Direkt och betala vad det kostar, helt utan skattesubventioner. För exakt samma åkommor och sjukdomar som den offentliga vården i Jämtland ska klara av. Hur kommer det sig att vissa väljer att betala 850 kr för ett besök eller flera tusen för en operation, när man skulle kunna få motsvarande i landstinget?

Eller få och få…. Ställa sig i kö och vänta, kanske är rättare uttryckt. Här – i socialdemokratiska Jämtland – finns precis det som vi inte vill ha i Sverige. De som har pengar köper sig förbi köer och kvalitetsbrister. Det är ett bevis för att socialdemokraterna har misslyckats.

I Läkartidningen läser jag att Arbetsmiljöverket förbjuder en av landstingets vårdcentraler att lista nya patienter därför att arbetsmiljön är helt oacceptabel. ”Rovdrift på personalen” säger distriktsläkarnas ordförande. Det har aldrig hänt förut, men i det röda mönsterlandstinget händer det. I stället för att välkomna nya alternativ som kan bidra till att korta köer och förbättra vården för jämtarna så motarbetar landstinget intensivt all mångfald.

För socialdemokraterna verkar det viktigaste vara att bekämpa privat verksamhet. För oss moderater är det viktigare att kämpa mot verkliga problem – köer och kvalitetsbrister exempelvis. Vi måste bejaka entreprenörer och människors drivkraft och samarbeta mer för att få Sverige att växa. Jag tror att Jämtlands sossar har valt helt fel strategi och tyvärr verkar den nya S-ledaren Juholt vara inne på samma linje.

Östersundsposten